R
Spelningen i fredags gick utmärkt.
Vi hade startnummer två och gick ut med tre gamla låtar och en ny: No Restrain.
Det första bandet hade lite svårt med att få basen att låta bra så vi hade väl ganska ljusa förutsättningar.
Under öppningslåten som var just No Restrain tappade jag på något sätt bort mig i musiken och glömde bort att se ut över det massiva publikhavet. Dels för att jag inte kunde texten utan att anstränga mig och dels för att jag var lite nervös faktiskt, tro det eller ej.
Under pausen innan nästa låt hann jag med att prata lite med de musiktörstande lyssnarna innan det var dags för den, enligt mig, bästa låten i vår repertoar: Unspoken. Den handlar om hur man mår när det brister, när alla småsaker har lagts på en hög vilken till slut brustit (hur nu en hög kan brista tar vi upp i nästa veckas nummer av Kronblom).
Låten flöt på riktigt bra och jag besökte till och med Gonza (trummisen) mitt under låten för att fråga hur läget var.
Vad som inte nämnts tidigare är att jag under hela spelningen drack te. Äppelte på min ära.
Efter att Unspoken hade lyst färdigt kom en väldigt känslig punkt på agendan: Låten utan namn. Ingen vet varför den inte har något namn och ingen tycks bry sig. Den förblir för evigt namnlös.
Ptja, vad kan man säga om den? Det var väl vårat misstag att ta med den, antar jag. Den flöt på men mer än så var det inte - det var inget som stack ut direkt. Trots att början är mäkta härlig.
Sist, men inte störst, spelade vi In Flames' kanonlåt Episode 666 och vilket avsked! Publiken grät, skrek, kastade sig in i väggarna, stagedivade, hade sönder hela stället och jag sjöng, skrek, ljög och överdrev!
Låten tog, liksom allt annat i världen (bortsett från korven för den har två), slut och vi lämnade scenen till förmån för våra efterband.
R.
Så heter den nya låten.
Vi har förstört allt.
Vi hade startnummer två och gick ut med tre gamla låtar och en ny: No Restrain.
Det första bandet hade lite svårt med att få basen att låta bra så vi hade väl ganska ljusa förutsättningar.
Under öppningslåten som var just No Restrain tappade jag på något sätt bort mig i musiken och glömde bort att se ut över det massiva publikhavet. Dels för att jag inte kunde texten utan att anstränga mig och dels för att jag var lite nervös faktiskt, tro det eller ej.
Under pausen innan nästa låt hann jag med att prata lite med de musiktörstande lyssnarna innan det var dags för den, enligt mig, bästa låten i vår repertoar: Unspoken. Den handlar om hur man mår när det brister, när alla småsaker har lagts på en hög vilken till slut brustit (hur nu en hög kan brista tar vi upp i nästa veckas nummer av Kronblom).
Låten flöt på riktigt bra och jag besökte till och med Gonza (trummisen) mitt under låten för att fråga hur läget var.
Vad som inte nämnts tidigare är att jag under hela spelningen drack te. Äppelte på min ära.
Efter att Unspoken hade lyst färdigt kom en väldigt känslig punkt på agendan: Låten utan namn. Ingen vet varför den inte har något namn och ingen tycks bry sig. Den förblir för evigt namnlös.
Ptja, vad kan man säga om den? Det var väl vårat misstag att ta med den, antar jag. Den flöt på men mer än så var det inte - det var inget som stack ut direkt. Trots att början är mäkta härlig.
Sist, men inte störst, spelade vi In Flames' kanonlåt Episode 666 och vilket avsked! Publiken grät, skrek, kastade sig in i väggarna, stagedivade, hade sönder hela stället och jag sjöng, skrek, ljög och överdrev!
Låten tog, liksom allt annat i världen (bortsett från korven för den har två), slut och vi lämnade scenen till förmån för våra efterband.
R.
Så heter den nya låten.
Vi har förstört allt.
Charle Mange II
Black clouds and Swedish tigers
roaring from the woods
roaring from the woods
Som du nog redan kunnat gissa handlar det här om Charle Mange. Snart handlar allt om det.
Iförrgår (onsdag) var det repning och alla samlades i den nyrenoverade lokalen, det låg något i luften - en spänning som nästan gick att ta på.
Sju bandmedlemmar och en professionell manager träffades för att spendera ännu en eftermiddag tillsammans: Det var dags för musik, tiden var inne för Charle Mange, det var reptid.
En låt är färdig för distribution, två är på gång. Bandet producerar för fullt men det är inte det enda: En poster är färdig för tryck och kommer försköna många delar av vårt avlånga land inom kort - bered dig på att bli hänförd när du ser bilden ovan pryda den allmänna anslagstavlan (kanske med texten "kommer snart till en stad nära Dig" tryckt i rockigt bruna bokstäver).
Charle Mange - för att du inte kan sluta prata om dem
Iförrgår (onsdag) var det repning och alla samlades i den nyrenoverade lokalen, det låg något i luften - en spänning som nästan gick att ta på.
Sju bandmedlemmar och en professionell manager träffades för att spendera ännu en eftermiddag tillsammans: Det var dags för musik, tiden var inne för Charle Mange, det var reptid.
En låt är färdig för distribution, två är på gång. Bandet producerar för fullt men det är inte det enda: En poster är färdig för tryck och kommer försköna många delar av vårt avlånga land inom kort - bered dig på att bli hänförd när du ser bilden ovan pryda den allmänna anslagstavlan (kanske med texten "kommer snart till en stad nära Dig" tryckt i rockigt bruna bokstäver).
Charle Mange - för att du inte kan sluta prata om dem
Charle Mange
Det nya bandet.
Bandet med visioner, drömmar och långsiktiga mål.
Det handlar om musik, om framtiden och om värmlandstoppen.
Relativt tidigt 2002-tal föddes en tanke i ett huvud.
Vid den tiden fanns jag knappt på musikkartan, det handlade om ett trött, avdankat ballad-band som inte gjorde speciellt bra ifrån sig. Och så skulle det fortsätta.
Men nu handlar inte det här om mig, det handlar om en ren, fräsch idé!
Idén växte upp och glömdes så småningen bort som med många idéer.
Så en dag, när planeterna stod i rad och de blinda började se skedde det: Idén återuppstod.
Nu har idén namngivits och utarbetats. Den har fått namnet Charle Mange1,2 och består av sju (7) bandmedlemmar.
Plötsligt verkar Lou Reed och Iron Maiden så obetydliga, plötsligt börjar musiken spela en central roll i samhället igen, helt plötsligt upplyses människan av kraften hos ett enda band, det enda bandet; Charle Mange.
(1http://charlemange.blogg.se/)
(2http://charlemange.yourbb.eu/)
Bandet med visioner, drömmar och långsiktiga mål.
Det handlar om musik, om framtiden och om värmlandstoppen.
Relativt tidigt 2002-tal föddes en tanke i ett huvud.
Vid den tiden fanns jag knappt på musikkartan, det handlade om ett trött, avdankat ballad-band som inte gjorde speciellt bra ifrån sig. Och så skulle det fortsätta.
Men nu handlar inte det här om mig, det handlar om en ren, fräsch idé!
Idén växte upp och glömdes så småningen bort som med många idéer.
Så en dag, när planeterna stod i rad och de blinda började se skedde det: Idén återuppstod.
Nu har idén namngivits och utarbetats. Den har fått namnet Charle Mange1,2 och består av sju (7) bandmedlemmar.
Plötsligt verkar Lou Reed och Iron Maiden så obetydliga, plötsligt börjar musiken spela en central roll i samhället igen, helt plötsligt upplyses människan av kraften hos ett enda band, det enda bandet; Charle Mange.
(1http://charlemange.blogg.se/)
(2http://charlemange.yourbb.eu/)
Bittersweet Symphony
Richard Ashcroft och Liam Gallagher
Det handlar om Bittersweet Symphony.
Det handlar om Richard Ashcroft eller Liam Gallagher.
Frågan är: Vem sjunger i låten?
Har man lyssnat tillräckligt länge på Oasis bör man känna igen Liams röst, lika mycket som man känner igen Ashcrofts om man har lyssnat igenom Urban Hymns-plattan 650 gånger i följd.
Hur kan då denna fråga uppstå, man hör ju klart och tydligt att The Verve och Liam har haft något slags samarbete under Bittersweet Symphony.
Det märkliga är att det inte nämns på varken Wikipedia1 eller punschrullemannens hemsida2. Borde inte ett arbete parterna mellan noteras någonstans? Är det något slags dolt jobb? Kommer jag bli hemsökt av män i svarta rockar nu?
(1http://en.wikipedia.org/wiki/Bittersweet_Symphony#Song_credits
2http://www.raivi.com/punsch/index.html)
Bandet
Idag repade bandet, relativt bakfyllt.
I genrepet finns låten Episode 666 av In Flames och den flöt på extemt bra idag.
Det är jag som sjunger i bandet, eller growlar rättare sagt. ("rättare sagt". Borde det inte heta "mer rätt sagt"?)
Vi siktar på att fixa en spelning inom en snar framtid, det vill säga innan vi börjar mixtra med låten och så småningom demolera den.
En egenskriven låt, Unspoken finns också med i repertoaren, även detta en growl-låt, men den behöver lite tid att förbättras, så som Hotel Tremble, Roadwall 42, No Restrain och Some got born.
Bandets, som för tillfället inte har något namn1, allra första låt heter Sent from sky och är en ballad med vilken vi uppträdde i en tävling (vi vann inte). Vidare skrevs Miss my sunshine som även detta var en ballad.
Det var inte förrän Ståhl trädde in i bandet som det förändrades: Han tog med sig sina tidigare erfarenheter från bandet Overcharge som är ett metalband, och förde in dem i vårat.
Man skulle kunna likna oss med en blandning av In Flames, The Hives och Foo Fighters.
(1Först hette vi Flufftoad, sedan Liquid Chewbacca och nu har vi fastnat i anonymiteten.)
